Det kan kännas märkligt – organiskt avfall är ju det mest naturliga avfall vi människor skapar. Men problemet ligger både i de enorma mängderna och i hur vi hanterar avfallet när det väl uppstått. Hela 44 % av allt avfall som produceras globalt varje år är organiskt matavfall. Det motsvarar nästan 1 miljard ton – varje år. Det kommer från restauranger och storkök, kommuner, institutioner och våra egna hem. Därför går det inte att ”reglera bort” det genom kvoter eller liknande. Vi måste helt enkelt förändra hur vi tänker kring avfall och hur vi hanterar det.
Och här är kärnan i problemet. När organiskt avfall hamnar i samma sopkärl som restavfall skickas det antingen till förbränning eller – i vissa länder – till deponi. Vid förbränning frigörs dioxiner i atmosfären. På deponier bryts avfallet ned och bildar metangas, som läcker ut i luften. Metan är hela 28 gånger mer skadligt för klimatet än CO₂.
Båda dessa metoder är dåliga lösningar – och ännu värre är att de helt missar den potential och det värde som finns i matavfallet.
Att undvika kraftig förorening är ett viktigt första steg, men det är minst lika viktigt att ta tillvara de resurser som faktiskt finns i avfallet. Organiskt avfall kan nämligen återföras som ren näring in i bioekonomin. Men för att det ska vara möjligt krävs att vi använder en annan sorts avfallspåse.
När organiskt avfall sorteras och samlas in separat kan det omvandlas till biogas eller till näringsrik kompost som ger nya grödor och stärker jorden. Men om matresterna samlas i en vanlig plastpåse kommer plasten – oavsett hur försiktigt vi hanterar avfallet – att sprida mikroplast både i komposten och i atmosfären. Därför är det så viktigt att använda en fullt certifierad komposterbar avfallspåse. Först då kan vi vara säkra på att komposten återvänder till jorden utan mikroplastföroreningar.
Vi behöver tänka om kring organiskt avfall – och sluta fokusera enbart på hur vi ska bli av med det med så lite förorening som möjligt. Med ett bredare perspektiv blir det tydligt att organiskt avfall faktiskt är en värdefull resurs för miljön. Om vi behandlar det så, skulle det inte längre vara ett av de fem största hoten mot den globala uppvärmningen, utan istället en ständig källa till näring som återförs till bioekonomin.Det är egentligen helt självklart. Genom att förändra vårt sätt att se på problemet har vi också hittat lösningen – mitt i problemet. Kreativt och ganska fantastiskt, eller hur?
